Badrumspoesi (del 1)

Ska slå in

Jag plockade kulan ur mitt skallben, gick ut i foajén

och la den i en rockficka som verkligen förtjänade det.

Så vad behöver jag?

Ett: Kartor för att kunna

hitta vilse.

Två: Vingar för att kunna

ta en omväg dit, samt

tre: En motvind

för att tvingas andas.

Ja, du fattar galoppen.

Ring mig.

Ett helt universum

fanns där att skratta i

ändå valde jag

ditt ansikte.

Vi har ljuset, vi har tunneln.

Vad vi nu behöver är bara

nån stackare att lura in.

Med två någorlunda grå graniter från järnvägsspåret

och ett stenkast

härifrån

fick du applåden att gå i blå uniform

och jublet skallgång i skogarna.

Vårt slagfält är en åker

där vi en gång odlat sorg och nu

skördar offer.

Snart ska du återigen försvinna

med mitt smicker som bränsle och med sånt

kommer man långt.

Du berättar att mitt fotografi

numera sitter under en tapet i den lägenhet

jag aldrig hann sova ens på soffan i.

Du hade tapetserat om innan du flyttat ut,

rollat klister rakt över mina vidöppna ögon,

ordnat allt som måste ordnas.

Det är med åren på nacken och kniven på strupen

som han klättrar upp.

Han vill veta hur det låter

när bergstoppar klyver moln.

Han vill höra vad både himmel och jord

har att säga

om allt som finns däremellan,

allt som sluttar brant.

Han var ett offer jag inte kunde motstå.

Men det var innan jag visste

att där, längst ut i ändarna

av hans vädjande öppna famn

bodde knutna nävar.

Oräkneliga är gångerna

då jag vilat mina händer i hans.

Då han låtit mig samla krafter

att såsmåningom orka släppa.

Aldrig är man väl så trygg

som i en tillitsövning,

tänkte hon och lyfte luren.

Skrattaren

han arbetade som skrattare

fem dar i veckan satt han i publiken

på roliga teveprogram

och skrattade ihop till mat och hyra

han spelade upp videoband för mig

olika avsnitt han hade skrattat i och spelat in

lyssna, där hör du mig, sa han

och skrattade högt

han berättade att i studion skrattade alla extra högt för att höras

att stämningen bland skrattarna ibland kunde bli

nästan fientlig

hur dom spände ögonen i varandra

och skrattade för full hals

som för att visa att dom inte tänkte vika ner sig

du skulle se hur arg man kan se ut när man skrattar, sa han

och skrattade igen

trots att han var ledig den dan

Han spöar mig inifrån. Slag för slag och taktfast som en taxameter, sluggeraktigt. Jag dör på vägen hem, men i rätt riktning - med ansiktet mot marken - och han bjuder såklart alltid på resan.

Den 24:e oktober kan man se mig läsa poesi på Bas Bandhagens Scen (i Stockholm). Med största sannolikhet tillsammans med andra begåvade människor. Start klockan 16. Dessutom deltar jag för första gången på åtta år i ett Poetry Slam, vilket jag självklart kommer att ångra. Det är hursomhelst på Reginateatern i Uppsala den 1:a oktober på poesifestivalen Ordsprak om någon skulle vara intresserad. Det är ett skämt att jag inte är är bokad till Ordsprak som en egen akt.

I november sticker jag till Barcelona för att hälsa på Karl och skriva nya grejer. Fram tills dess publicerar jag en rykande färsk text om dagen här på bloggen, med start imorgon måndag. Så håll er uppdaterade.